reza tahmasebi´s gryt

Är vi dumma, trångsynta eller är det bara jätte svårt?
Är det verkligen svårt att ändra tankemönster och någon gång förstå andra människor? Förstå hur andra tänker, hur de kan stå ut med elände, hur och varför girigheten kommit ifatt, hur de kan leva i städer där det bombas och krigas och hur kan de bo i ett land där unga skolelever skjuter varandra dagligen som om det vore snöbollskrig efter årets första snö. Exemplena är för många och problemet allt för stort. Visst är det mer problematiskt att förstå sig på ex. Hinbal Toufko i Indien än Åsa Svärd på andra sidan gatan. Kultur och religion har alltid kommit i vägen för att vi ska "orka" försöka förstå. Saker vi inte är vana vid går inte att riktigt föreställa sig. Tänk er ett nyhetsinslag där man ser en buss som kört in i en byggnad och exploderat, nyhetsankaret läser högt: " I norra kuwait sprängdes idag en buss som körde in i en bygnad på paradgatan. FN har meddelat att detta kan vara ett ytterligare terrordåd i staden" Sen tänker ni er ett nytt scenario. Här är det en mysig fin restaurang, lugn och stillsam belysning och där sitter en mondän man i svart ekipering. Framför sig har han en vacker dam i en elegant aftonklänning. De tittar på varandra, ler lite framlutade över bordet och skålar som om i en klassisk gammal film. Det som är svårt att för oss alla att tänka oss tycker jag, är att föreställa sig att restaurangen ligger ynkliga 4km ifrån platsen på det förra inslaget, det som exempel var ett krigsdrabbat Kuwait. Och att de båda faktiskt sker samtidigt. En romantisk glad scen i ett land med krig, samtidigt?
För att försöka förstå tycker jag man ska betrakta människan för den komplexa varelse vi faktiskt är, både i Sverige, Indien och Kuwait. Det vi lär oss sedan barnaben och det vi grundar som vår tro, kultur eller vadsomhelst, kommer ju från att vi ständigt repeterar något, till att vi blir van vid det. Om jag går in på en allmän toalett där stanken får min spya att samla sig i kinderna som på en hamster, kommer jag att efter några minuter inte känna samma obehag. Är det lukten som försvunnit? Nej, jag har efter upprepade andetag vant mig vid lukten. Jag tror nämligen att denna mekanism hjälper oss vad som än i livet händer. Att leva i krig förklarar folk vara ett elände, efter att kriget tagit slut. Men under det långa långa kriget har nog människor ändå vant sig. " Visst skjuts det ca tre missiler om dagen, men hur stor är chansen att just vårat hus blir träffat?" "Inte gå ut och äta? , varför skulle det vara farligare än att stanna hemma?". Att tänka att någon behöver tänka så är hemskt bara det. Men om man är van vid en fara, då är man inte längre rädd för den, inte heller respekterar man den.
Upp med en hand alla som aldrig åkt bil utan att ha varit fastspända?! Observera att jag inte försöker rättfäriga något utan bara reflektera annorlunda.

Det är tur att jag har varnat för pladder som sidhuvud, jag tycker synd om er som väntar på något spännande . Jag ska snart avsluta. Tänk er att ni har det svårt att få mat i magen och att ha tak över huvudet . In kommer en osynlig röst en dag och säger att hon ska ska hjälpa dig. "jag kommer kanske inte att ge dig någon mat", säger hon. "Kanske inte heller något husrum"  "Men om du väcker mig varje gång du lider, genom att tillkalla mig, ska jag försöka, och jag ska verkligen försöka hålla dig vid liv". 

Vare sig du får mat eller inte kommer du gå upp varje morgon och be. Om du en dag kommer över en bit mat, är du evigt tacksam till rösten som håller dig vid liv och som ändå försöker. Rösten kommer till slut att bli något du dyrkar och du skulle kunna gå i döden för din tacksamhet.

 En dag kommer någon som har det jätte bra ställt, med mat och dyck i överflöd, och gör narr av det du kallar "rösten". Tänk er frustrationen. För även jag som är ateist, kan genom att försöka tänka annorlunda, inse varför man attackerar byggnader och är totalt vansinniga när någon målar en förlöjligad karikatyr av den som stått en bi hela livet. Point made. 

Med vänliga hälsningar / Reza