Stil?
Hej där kära läsare!
Skeptisk som man är ifrågasätter man allt....Kanske borde jag ta en tegelsten och springa ut i stadens gator och kvarter.
Nu har jag en fråga. Jag jobbar själv med kläder och har gjort det under en längre tid. Det som ska målas på tapeten idag är detta oundvikligt ofta förekommande ordet "stil". Vad innebär en snygg stil? Finns det en rätt och en fel stil? Vem bestämmer då vad som är rätt eller fel? och, ska stil kosta?. Jag har nyligen uppmärksammat hur många tidningar och tv-program som finns runt om oss vardagligen med ämnet som huvudsyfte. Vad är tanken? Det man ur rent marknadsmässig synpunkt kan konstatera är detta: Att dessa tidningar Inte har som egentlig vilja att tips mig, dig eller någon annan om vad som anses bra eller dåligt. Men när dom ger sken för att göra just det, vill olika försäljare och märken visa sig i dessa tidningar och detta kostar, som de tjänar ENORMA pengar på, vilket blir varför det finns så många sådana tidningar. Det jag uppmärksammat under åren är att bevingade namn på klädmärken ofta tilltalat den som är kvalitets medveten eller den med ett smärre självförtroende. För att styrka min tés tar jag som vanligt ett exempel. Hur kommer det sig att du köper en vit vanlig t-shirt från "Dolce & Gabbana" för 600:- när du kan hitta en lika vit och snygg t-shirt för en femtiolapp? Jo, antingen är du rent kvalitetsmedveten och förstår/förväntar dig att kvaliteten på den dyrare t-shirten är bättre och den kommer hålla betydligt fler tvättar. Annars då? Kan det vara så att undermedvetet ler du betydligt mycket mer när du har på dig den dyra t-shirten? Helt plötsligt ser du dig själv ute i krogvimmlet med en vit vanlig t-shirt. Men du "den kostade ju 600:-". Ger klädmärken oss självförtroende? Det tycker jag utan tvivel . För att sedan vrida på det hela lite (håll i hatten), vill jag understryka att många dyrare märken gör kläder som helt enkelt ser annorlunda ut än det vanliga utbudet som finns ute på hyllorna. Har du letat efter en orange trenchcoat och den enda som har en sådan råkar vara J.Lindeberg, go for it, all ära till Lindeberg som ger dig det valet! Sen finns det juh faktiskt mycket kopior av acessoarer och kläder ute i världen. Men varför anses det som "lågt" att köpa en kopia? Om jag hittar en kopia av en Lois Vuitton väska i spanien som är 20 gånger billigare än den äkta varan, varför skulle jag inte köpa den? Visst kan jag räkna med att "den saknar inristning på knapparna" eller att den helt enkelt inte kommer hålla lika bra. Men jag köper juh faktiskt väskan för hur den ser ut, och ser den för det blotta ögat ut som den äkta, så why not? Ska jag behöva dras med det negativt klingande ordet "copy cat" då?. "Smart" ja, men "copy cat"?
Hur funkar då detta med trender? En som sätter en ny trend kallas väldigt finurligt för en trendsättare. Detta är vanligt vis en fotbollsspelare från England, en baktung kvinna från Puerto Rico, eller en grupp killar som har som hobby att sjunga tillsammans. Hon/hon/de väljer att använda en gammal trucker-keps i sin senaste video. Vi som åskådare tycker att det ser häftigt ut, inte för att det är en trucker-keps utan för att det är just denne "ikon" som bär plagget/acessoaren. "En sån ska jag också ha" tänker vi, och helt plötsligt finns efterfrågan på marknaden, och vem är klädskaparna att inte lyssna på efterfrågan? I två hela år produceras dessa kepsar. Du kan hitta dom på alltifrån Intersport till Lindex, typ. *ler*. Och vart mer? Jo i skvallerblaskor , modetidningar, och säkert på något som "sofies mode" på tv. Tänk på det, välj er egen stil, bli en trendsättare du med. Och du, det är inte kläderna som gör det, utan "leendet" på den som väljer att ha kläderna. Jag lovar att ni Beckham tjejer skulle tycka att han var lika snygg även om han gick runt dagarna i ända med vanliga jeans och musspigg t-shirts.
Med vänliga hälsningar / Reza
Think twice
Är vi dumma, trångsynta eller är det bara jätte svårt?
Är det verkligen svårt att ändra tankemönster och någon gång förstå andra människor? Förstå hur andra tänker, hur de kan stå ut med elände, hur och varför girigheten kommit ifatt, hur de kan leva i städer där det bombas och krigas och hur kan de bo i ett land där unga skolelever skjuter varandra dagligen som om det vore snöbollskrig efter årets första snö. Exemplena är för många och problemet allt för stort. Visst är det mer problematiskt att förstå sig på ex. Hinbal Toufko i Indien än Åsa Svärd på andra sidan gatan. Kultur och religion har alltid kommit i vägen för att vi ska "orka" försöka förstå. Saker vi inte är vana vid går inte att riktigt föreställa sig. Tänk er ett nyhetsinslag där man ser en buss som kört in i en byggnad och exploderat, nyhetsankaret läser högt: " I norra kuwait sprängdes idag en buss som körde in i en bygnad på paradgatan. FN har meddelat att detta kan vara ett ytterligare terrordåd i staden" Sen tänker ni er ett nytt scenario. Här är det en mysig fin restaurang, lugn och stillsam belysning och där sitter en mondän man i svart ekipering. Framför sig har han en vacker dam i en elegant aftonklänning. De tittar på varandra, ler lite framlutade över bordet och skålar som om i en klassisk gammal film. Det som är svårt att för oss alla att tänka oss tycker jag, är att föreställa sig att restaurangen ligger ynkliga 4km ifrån platsen på det förra inslaget, det som exempel var ett krigsdrabbat Kuwait. Och att de båda faktiskt sker samtidigt. En romantisk glad scen i ett land med krig, samtidigt?
För att försöka förstå tycker jag man ska betrakta människan för den komplexa varelse vi faktiskt är, både i Sverige, Indien och Kuwait. Det vi lär oss sedan barnaben och det vi grundar som vår tro, kultur eller vadsomhelst, kommer ju från att vi ständigt repeterar något, till att vi blir van vid det. Om jag går in på en allmän toalett där stanken får min spya att samla sig i kinderna som på en hamster, kommer jag att efter några minuter inte känna samma obehag. Är det lukten som försvunnit? Nej, jag har efter upprepade andetag vant mig vid lukten. Jag tror nämligen att denna mekanism hjälper oss vad som än i livet händer. Att leva i krig förklarar folk vara ett elände, efter att kriget tagit slut. Men under det långa långa kriget har nog människor ändå vant sig. " Visst skjuts det ca tre missiler om dagen, men hur stor är chansen att just vårat hus blir träffat?" "Inte gå ut och äta? , varför skulle det vara farligare än att stanna hemma?". Att tänka att någon behöver tänka så är hemskt bara det. Men om man är van vid en fara, då är man inte längre rädd för den, inte heller respekterar man den.
Upp med en hand alla som aldrig åkt bil utan att ha varit fastspända?! Observera att jag inte försöker rättfäriga något utan bara reflektera annorlunda.
Det är tur att jag har varnat för pladder som sidhuvud, jag tycker synd om er som väntar på något spännande . Jag ska snart avsluta. Tänk er att ni har det svårt att få mat i magen och att ha tak över huvudet . In kommer en osynlig röst en dag och säger att hon ska ska hjälpa dig. "jag kommer kanske inte att ge dig någon mat", säger hon. "Kanske inte heller något husrum" "Men om du väcker mig varje gång du lider, genom att tillkalla mig, ska jag försöka, och jag ska verkligen försöka hålla dig vid liv".
Vare sig du får mat eller inte kommer du gå upp varje morgon och be. Om du en dag kommer över en bit mat, är du evigt tacksam till rösten som håller dig vid liv och som ändå försöker. Rösten kommer till slut att bli något du dyrkar och du skulle kunna gå i döden för din tacksamhet.
En dag kommer någon som har det jätte bra ställt, med mat och dyck i överflöd, och gör narr av det du kallar "rösten". Tänk er frustrationen. För även jag som är ateist, kan genom att försöka tänka annorlunda, inse varför man attackerar byggnader och är totalt vansinniga när någon målar en förlöjligad karikatyr av den som stått en bi hela livet. Point made.
Med vänliga hälsningar / Reza
"Jag älskar dig"
Hallå hallå!
Idag bestämde jag mig för att ta en fika med en vän, ej för ovanlighetens skull. Jag och han har oftast intressanta meningsutbyten. Idag var det som alltsomoftast, kärlek och sex på tapeten. Av alla spännande tankar som byttes oss emellan var det något särskilt som slog mig just idag. Vi använder uttryck och formuleringar som i vardagen är väldigt väl använda. Såsom "kär", "älska", "tycka om", "gilla", "attraktiv", "tillsammans", ja, you name it. Men menar vi alla nödvändigtvis samma sak när vi säger att "jag är förälskad i honom/henne" ? När jag är "kär" i någon, betyder det samma sak som när du är "kär" i någon? Vilken känsla förknippar jag med förälskelse, och är det samma känsla för alla? Men viktigast av allt: Är det viktigt att veta och särskilja ?
För er som känner er bortfintade av detta snabba och okonkreta dribblande, tar vi ett exempel. Om du sitter och pratar med en vän, och berättar att den person du träffar sagt att han/hon är jätte kär i dig, vilket förhoppningsvis är kul. Vet du då, vad den personen egentligen tycker om dig? Jo, förvisso bör ju personen ha känslor för dig, men är han/hon berövad varje gång ni skiljs åt eller har denne kanske bara ett "simpelt" fjärilskrig i magen? Eller än bättre, är det kanske inte fjärilarna, utan den konstiga spaghettin hon åt till lunch? *skratt*. Isådant fall, har då dessa orden kanske kommit att bli ett problem i förhållanden idag? Orden har ju alla olika betydelse för oss, och det största för många inom ett förhållande är de tre "finaste" orden, de tre gyllene. Kan det vara så att just dom tre orden, oberoende av betydelse, skänker oss ett sådant lugn i förhållandet att vi i det skedet inte har något finare ord att kämpa för, och därav tar vi den andra för givet? Om det skulle finnas en allmänt sett starkare fras, skulle vi då inte ge mer för att komma dit? Att många jäktar med att säga de tre orden, är då inte det för att förhoppningsvis få samma respons tillbaka och därmed få känna sig lugn och trygg med sin partner? "inte-behöva-kämpa-lika-hårt-för-att-få-honom/henne-att-tycka-ÄN-bättre-om-mig". Det jag tycker personligen, är att orden allt för ofta används som en sorts försvarsmekanism inom ett förhållande, hellre än att förklara sina känslor. Hur många gånger har man inte hört någon prata i telefon med en arg partner, då denne anser sig gjort ett fel och i förlåtande syfte avslutar samtalet med ett dovt och extra gulligt "jag älskar dig". I det skedet handlar det inte om att: "så mycket tycker jag om dig" utan "känn dig så lugn med mig". Vidare tror jag på att försöka beskriva en känsla man har för någon, och vad det är som framkallar just den känslan, istället för att säga ett ord och universellt mena: det hon, jag och alla andra vet, om just det ordets "innebörd". Allt är juh fortfarande relativt. Eller?
Med vänliga hälsningar / Reza
"Tanken med det hela"..
Här är det tänkt att jag skall skriva några rader då och då. Jag är inte ute efter någon direkt respons, men ni är alla välkomna att tycka till och skriva om det kliar i fingertopparna. En sorts dagbok för en *host* vuxen man på 24 år dvs.
Tanken med det hela är med andra ord aldrig att förolämpa, trakassera eller provocera någon/något. Men att få ventilera ut ett och annat från tid till otid.
Med vänliga hälsningar / Reza
